Om dockorna
Hur det började
Tillverkningen av egna dockor började faktiskt med tomten ovan till vänster. Fast det fanns en lång förhistoria också. Så här var det:

Det här med docktillverkning var egentligen en gammal dröm, som jag kom mig för att förverkliga för omkring 10 år sedan. Jag har alltid varit intresserad av kläder och sydde mina dockkläder redan som sjuåring och mina egna från 12-årsåldern (med lite assistans av mamma i början). Samtidigt ritade jag pappersdockor. Jag var egentligen redan som sjuåring mer intresserad av kläder till vuxna än av kläder till barn, och dockor som såg ut som vuxna fanns inte på den tiden.

Pin-updockan Lilly
Så en dag fick jag syn på den - drömdockan. Jag var tolv år gammal. Året var 1956 och jag gick förbi ett skyltfönster. Där satt en pin up-docka på en gunga (barbiestorlek). Hon var tysktillverkad och tänkt som en slags maskot i bilen, där hon skulle hänga från taket i sin gunga. Dockans namn var Lilly. Jag blev alldeles vild av längtan efter den där dockan. Priset var 24,50, en gigantisk summa för en tolvåring på den tiden. Bara att sätta igång och spara, så det gjorde jag. Med min fickpeng på 50 öre/vecka kändes det som ett livsprojekt. Ett års sparande kändes som en evighet. Till dess fick jag nöja mig med att gå ner till skyltfönstret och titta på dockan. Jag var dessutom livrädd att den skulle säljas och att det inte skulle finnas någon för mig att köpa när jag äntligen hade mina 25 kronor.

När jag hade sparat ihop 15 kronor förbarmade sig mamma över mig och gav mig de 10 kronor som fattades och jag kunde gå ner till centrum och köpa den där dockan. Det där var föregångaren och skulle bli modellen för alla tiders största docksuccé, Barbiedockan, men då uppköpt och producerad i USA. Det skulle ännu dröja några år innan Barbiedockan såg dagens ljus och gjorde sitt segertåg över världen.
Lilly var dock av bättre kvalitet än Barbie och var faktiskt lite finare. Dessvärre försvann min Lillydocka så småningom. Mamma tyckte att den var så vacker, i en rödflammig lång balklänning, så hon bad att den skulle få stå kvar i hennes bokhylla som prydnad, när jag flyttade hemifrån som 19-åring. OK, sade jag, men dockan är min. Du får den inte och se till att den inte försvinner. Så det gjorde hon, såg till att den försvann alltså. Jag är ledsen för detta ännu idag. Vet alltså inte om den kastades bort eller om den finns någonstans i Sverige.

Så fort jag hade köpt dockan började jag sy jag kläder till den, i massor. Min bästa väninnan köpte sig också en Lillydocka och sedan ägnade vi en stor del av vår fritid åt att sy kläder till de där dockorna. Vi lekte inte med dem, de var provdockor i vår "verksamhet som kläddesigners". Jag har fortfarande garderoben kvar, en uppsättning 50-talskläder, både vardagskläder och balklänningar av siden och tyll.

Men som sagt, dockan försvann så småningom så när jag fick en dotter, 1964, köpte jag ett par Barbiedockor. Eftersom dessa såg nästan likadana ut som Lillydockan, i varje fall den första Barbiedockan, så passade kläderna även till Barbie.

Den här docktillverkningen och sömmandet av Barbiekläder, har jag alltid sagt, är mina Märklintåg.
I varje fall på den tiden var just Märklintåg många småpojkars dröm, men få fick ett sådant eftersom det var dyrt. Så när min generations nyblivna pappor fick sin första son, så rusade en del av dem ut och köpte ett Märklintåg och började bygga modelljärnvägar. Tillsammans med sonen skulle de förverkliga sin barndoms drömmar, och sonen gjorde förstås de vuxna männens lek med modelltågen legitim. Jag, som var kvinna, började alltså istället att sy lite kläder till Barbie, när dottern blev lite större, en syssla som hade legat i malpåse några år, men nu blev kläder som dottern fick till sin Barbiedocka. Sedan tog livet en annan vändning och jag fick annat för mig under många år. Drömmen om att kunna tillverka egna mannekängdockor fanns dock där i bakhuvudet, fast djupt vilande. Jag tyckte nämligen aldrig riktigt om Barbie. Hon var för tanig och blev alltmer icke-naturlig.

Tomten - inspirationen till dockmakeriet
För omkring 12-15 år sedan fick jag tomten, som ses ovan, av en god vän. Hon hade tillverkat den själv. Jag är egentligen inte förtjust i tomtar men den här var jättefin så den kommer fram varje jul. Sättet att tillverka den inspirerade mig nu att börja göra de där dockorna som jag så länge velat göra. I början tillverkade jag dem av Cernitlera, som var en plastmassa som kunde härdas i ugnen. Med tiden chanserade de här dockorna och dessutom luktade de konstigt så jag fick en känsla av att de avgav gaser som förmodligen inte var speciellt nyttiga.
Idag kan man inte längre köpa den här modellmassan. Den innehöll ämnen som förbjudits, vad jag förstår (ftalater), därför att dessa ämnen liknar hormoner som man funnit skadar djurs fortplantningsförmåga.

Från cernitdockor till porslinsdockor
Redan några år innan massan försvann i handeln var jag inte nöjd med den alltså. Dockorna var inte av den kvalitet som jag önskade. Så - varför inte lära sig att göra dem av porslin istället? Det fanns kurser i porslinsdockmakeri, så varför inte gå en sådan kurs? Jag lyckades lura dottern med mig på en sådan. Tyvärr var det en ren produktionskurs (som alldeles för många hantverksstudiecirklar var).
Vi fick en färdiggjuten docka, huvud, armar och ben, att slipa. Sedan brände kursledaren huvudena i sin brännugn, och därefter fick vi måla huvudena, sätta in ögon, sy kroppar och knåpa ihop delarna till en docka. Kursledaren var inte ens pigg på att berätta hur hon gjöt huvudena, och det var bl.a. detta jag ville lära mig. Kurser för porslinsgjutning fanns, men jag hade inte möjlighet att gå på någon sådan. Dessutom var kurserna alldeles för dyra. Alltså lyckades jag hitta böcker om ämnet, i Tyskland och England och satte igång att experimentera.

Eftersom jag ville göra mina egna dockor, inte köpa färdiga formar (som för övrigt inte finns i den här storleken) tvingades jag förstås att tillverka även gjutformarna, som är i gips (här kan man läsa om hur tillverkning av sådana går till, fast exemplet handlar om en form till en porslinshund).

Jag köpte mig alltså en brännugn och satte igång att experimenterade på egen hand, modellera kärnor för gjutningen av formar, gjuta gipsformar och porslinsdockor och bränna. Det tog ett tag innan jag fick formarna att fungera och innan dockhuvudena blev som jag ville ha dem (åtminstone någotsånär) men till slut fungerade alla delarna acceptabelt, även om spillet i tillverkningsprocessen fortfarande ligger på mellan 15-20%, somligt slår jag sönder före bränning, annat efter skröjbränningen och annat spricker i hårdbränningen. Många andra porslinsdockmakare än mycket skickligare än jag men vadå: Vill man göra något så måste man tåla att misslyckas en hel del innan resultatet blir riktigt bra. Lärpengar kallar jag kostnaderna, som dessvärre kan bli ganska höga men Märklintåg och modellbanor var minsann inte heller några billiga historier.

Så kom jag till det där med målning av dockorna. Jag kunde ingenting om porslinsmålning, så det blev en kurs i sådan också, med en mycket duktig och hjälpsam kursledare, en av de bästa jag haft på en sådan här kvällskurs.

Det finns speciell färdigfärgad dockporslinslera att köpa. Den blir slät och fin, men jag gillar inte färgerna. De dockor jag tillverkade på dockkursen ser närmast likfärgade ut, lite lätt lilaaktig i tonen. Alltså bränner jag dockorna i vit porslinslera och målar även hudfärgen med porslinsfärg. Resultatet blir förstås inte samma jämna färg som med den färdigfärgade dockleran men jag tycker ändå att dockorna blir mer levande på det här sättet. Så tröstar jag mig med att rent hantverk inte måste vara absolut perfekt.

Vill också påpeka att alla dockorna gjuts i samma form, en grundform, men sedan bearbetar jag varje docka individuellt, lägger till lite lera, skär till individuella ansiktsdrag etc. Därför är alla dockorna olika.

Om kläderna
De första cernitdockorna som jag gjorde, sydde jag historiska kläder till. Bestämde mig för att göra en serie med kläder från olika historiska epoker. Några av de här cernitdockorna har jag senare gjort om till porslinsdockor, andra har jag slängt och kläderna ligger i en låda.

Det visade sig nu inte vara så lätt att sy historiska kläder eftersom det var svårt att hitta tyger som passade. Alltså köpte jag mig, för några år sedan, en automatisk brodermaskin. Men hjälp av den kan jag programmera de mönster jag vill ha och göra i stort sett vilka kläder jag vill.

Jag började så småningom försöka mig på att göra dockor med viss porträttlikhet. Några av de dockor jag tillverkade och klädde i filmkläder blev inte helt tokiga.

Så blev det en docka med en av drottning Silvias Nobelklänningar, som exempel på en modern festklänning, och plötsligt fick jag för mig att sy miniatyrmodeller av samtliga hennes Nobellfestklänningar, och det är vad jag sysslar med just nu. De flesta av klänningarna är klara, och nu håller jag på att tillverka dockorna. Porträttlika blir de inte, det är otroligt svårt att få så små ansikten lika originalet, och det är alltid ännu svårare att avbilda, även vad gäller målade porträtt, människor som är klassisk vackra, med symmetriska ansiken och utan några mer framträdande ansiktsdrag, så den delen har jag gett upp. Dockorna får ses som mannekänger som bär drottningens nobelfestutstyrsel.

Det är inte heller möjligt att göra exakta minatyrer av kläderna, ibland för att man måste rationalisera skärningarna lite för att klänningarna inte ska bli för klumpiga i den här storleken, men huvudsakligen för att skärningen, framför allt ryggskärningarna, inte alltid finns att se på några bilder.
Ett annat problem är tyger och färger. Färger återges väldigt olika på olika bilder. Samma klänning kan se skarpt orange ut på en bild och betydligt mildare orange på en annan exempelvis. Här får jag gissa. Ibland får jag kompromissa då de tyger jag kan få tag i. inte alltid stämmer med vad jag tror är de rätta mönstren eller färgerna.

Konstigt projekt för en gammal republikan
Mina bekanta har blivit lite förundrade inför detta projekt eftersom de vet att jag egentligen är republikan sedan många, många år. Jag ursäktar tilltaget, som ju strider mot min ideologi, med att drottningen har så vackra klänningar och det har varit väldigt roligt att sy miniatyrer av dem och att lösa alla problem som följer med miniatyrmodellskapandet. Och vem har sagt att man måste vara totalt konsekvent i allt i sitt liv. Den här inkonsekvensen skadar inte någon och jag har roligt medan jag arbetar med dockorna och syr klänningarna. Och roligt ska man ju också ha ibland. Man kan inte bara gräva ner sig i världens eländen.

Rättelse av text i Hemmets Veckotidning (nr 19, 2010)
Så har jag då fått äran att figurera i ett reportage om mina dockor i Hemmets Veckotidning. Det var ju roligt, men perfektionist som jag nog är, i varje fall vad gäller vissa saker, kunde jag förstås inte låta bli att irritera mig på ett par felaktiga uppgifter i tidningen:
1: Jag är inte "docent i utvecklingsteori" som sägs i artikeln. Jag är filosofie doktor i vetenskapsteori, vilket inte är riktigt lika fint som att vara docent. Dessutom har jag inte skrivit "doktorsavhandlingar", flera alltså, utan endast en sådan.
2: Dockan Lilly kan visserligen kallas "mobildocka" , men det är kanske inte alla som förstår vad som menas med uttrycket. Hon var en pin-up-docka tänkt att hänga som en maskot (som en slags mobil) i ett biltak.
3: Och bilden på dockan som jämförs med originalet visar en stor färgskillnad mellan modellen och originalet. Originalklänningen är lindblomsgrön men på bilden ser min modell gråblå ut. Det är den inte, den är också lindblomsgrön där den står i mitt dockskåp.


modeteckning

Några av alla mina modeteckningsförsök från omkring 1959. Som jag skrivit på sidan Om mig så var min dröm att bli modetecknerska. Nu blir ju inte livet alltid vad man tänker sig, jag blev vetenskapsteoretiker istället (ett lika olönsamt alternativ som modeteckning troligen hade varit). Men intresset för kläder har jag behållit och min garderob är mycket omfångsrikare än mitt behov. Så nu har jag slutat att sy mig kläder. Det kanske var därför dockkläder lockade igen.






pappersdocka

Pappersdockor blev det också en hel del, från 9 -årsåldern och framåt. Har inget sparat från de tidigaste åren. Den här, som aldrig blev utklippt, målade jag så sent som 1963. Dockans kroppskontur ritade jag efter en pappersdocka ur någon tidning från femtiotalet. Alla tidningar innehöll pappersdockor på den tiden.
En del av kläderna hade jag själv, som den bruna jumpern och kjolen och den blå dräkten med stora knappar samt de röda långbyxorna (som väckte stort uppseende när jag bar dem första gången omkring 1958, för knallröda långbyxor hade man bara inte på den tiden). Brudklänningen skulle jag senare sy till mitt eget bröllop.






bild
Ett par av de första cernitdockorna som jag gjorde.




bild
Ytterligare en cernitdocka




bild


Och en cernitdocka till, i modern blommig kavaj och veckad kjol.




bild
Den första poslinsdockan jag gjorde på kursen och vars ansiktsfärg jag anser är anskrämligt ful.




docka

En av de första porslinsdockorna jag gjorde. Fler på sidan med dockorna.



Stäng

Startsidan


Utlagd 9/7 2009
Sidan gjord för
Internet Explorer

Webmaster
logo