Om mig
Åren, pennan och penseln
Mamma satte en penna i min hand när jag var i tvåårsåldern, någon gång mitt i fyrtiotalet, och enligt henne fattade jag den korrekt redan denna första gång. Sedan har den i stort sett suttit mellan tummen och pekfingret, något som syns på mitt högra långfinger, som hade utvecklat en rejäl skrivknöl redan då jag kom till första klassen i skolan.

Jag tecknade och kladdade mig igenom varenda lektion i småskolan, strängt förbjudet, genom mellanstadiet och realskolan, och alltid med resultatet att böckerna blev fullkladdade och lärarna missnöjda eftersom jag nog inte lyssnade om jag satt med pennan i handen och klottrade hela tiden. I själva verket var det endast då jag kunde lyssna. Tvingades jag sitta overksam och bara lyssna, for mina tankar obönhörligt iväg ut genom fönstret och långt bort ifrån det läraren försökte förmedla. En och annan lärare insåg detta och lät mig hållas, andra var på mig som hökar och beordrade mig att lägga ner pennan och lyssna och lära mig något istället.

Jag visste redan i nioårsåldern att jag skulle bli modetecknerska. Med tiden fick mina förståndiga föräldrar mig att inse att det nog inte var något att satsa på. Istället uppmuntrade de mig att satsa på att bli teckningslärare, ett åtminstone någotsånär hederligt yrke. Det accepterade jag som en möjlig framtid tills jag gått ett par år på läroverket och dels lärt mig avsky teckningslektionerna, det där att man skulle ha inspiration och måla på kommando mellan klockan 11 och 12 på tisdag förmiddag, dels kunnat konstatera att teckningslärarens viktigaste uppgift var att se till att eleverna inte rev skolan under de timmar det stod teckning på schemat.
Reklamtecknare då? Det kunde väl vara kul. Men det föll på att jag just inte gillade att teckna och måla på kommando. Vid sexton års ålder hade jag så beslutat mig för att teckning och målning var alldeles för roligt för att man skulle vara piskad att syssla med det. Det fick förbli en hobby, inget jag skulle utbilda mig inom, för att sedan försörja mig på. Därvid blev det. Teckning och målning har varit min avkoppling, min lisa för själen och jag har aldrig försökt göra något mer av det än så.

Jag började i alla fall gå på kvällskurser för min hemorts kända konstnärer och kluddade med olja och tecknade kroki, från 13-årsåldern. (Det mesta jag gjorde i olja ryser jag ända ner i tårna när jag ser idag) När dottern kom kunde jag inte hålla på med olja i den lilla lägenheten eftersom jag inte ville utsätta en baby för starka terpentinångor. Då övergick jag till att måla i gouache. Somligt av det jag åstadkom med den tekniken tycker jag fortfarande om, fast jag inte har så mycket kvar av det. Jag målade och kastade, målade och rev sönder. Sålde ett och annat verk till självkostnadspris (materialkostnaderna) och gav bort en hel del.

Du bordet ställa ut dina alster, menade mina vänner. Men nej, jag lyckades aldrig måla ihop en samling som kunde visas, det där att man helst ska ha en egen stil, vara enhetlig och konsekvent. Hua. Jag ville måla som jag ville, snabbt, skissartat, fult ibland, noggrant och petigt och kanske vackert när hågen stod till det. Jag ville kladda och finlira om vartannat, och man kan inte ha en utställning med verk som ser ut som om de vore målade av 15 olika personer. En konstnär ska ha en egen och enhetlig stil, inte ge intryck av multi-split personality. Dessutom blev jag alltmer medveten om att jag inte alls behärskade konsten även om jag tyckte om att teckna och måla.

Med tiden bestämde jag mig för att jag kanske var en skaplig hantverkare, men konstnär, nej det var jag inte och skulle aldrig bli.

Så kom den perioden i mitt liv när penslarna blev stående i sin mugg och annat upptog min tid, en tid under vilken det bara blev kladd i anteckningsböckernas marginaler. Den perioden varade i närmare 25 år, från det jag var i trettioårsåldern tills för några år sedan då jag började måla akvarell. Det var otroligt inspirerande att öva med akvarellfärgerna, att försöka lära sig tekniken och att testa olika sätt att måla på. Det är resultaten av dessa övningar jag visar på den här hemsidans gallerier. Jag har fortfarande inte lyckats skaffa mig en egen stil utan testar alla tänkbara sådana, men jag har återigen roligt och tycker om att koppla av tillsammans med mina penslar och färger.

Under de senaste åren har jag vågat visat några av mina alster, i mer blygsamma sammanhang, dels på hantverksveckorna i Kinna, dels på Alternativa Konstbutiken i hemkommunen, samt, hedrande nog, fått vara med på en samlingsutställning på Vänga Kvarn med ett par akvareller. Marks Konstgille har köpt några akvareller av mig, liksom Viskadalens konstförening.

Hösten 2003 inbjöds jag av Konstföreningen Aurora i Kinna att ställa ut mina akvareller på en av föreningens två årliga visningar i Kinnaborgssalen (20 och 21/3 2004). Jag känner mig oerhört hedrad över att ha fått denna inbjudan och möjlighet att visa mina akvareller.

bild
Linoleumtryck, 1972

bild
Och så här bodde vi i 32 år. Nu har vi flyttat
till ett mindre och rött hus med vita knutar.
Gouache, 1978

bild
Olja, kurs för Thidermann,
Södertälje 1957



bild
Olja, kurs för Thidermann,
Södertälje 1958



bild
Akvarell, 1963. Den här tycker
jag fortfarande om.


bild
Ibland kunde det bli så här,
gouache, 1965.


bild
eller så här, 1965, gouache,
också en som jag fortfarande gillar.


bild
Olja var nog aldrig mitt medium. 1966
lade jag av! Men å andra sidan gillade
jag aldrig att måla stilleben som vi
alltid fick göra på kurserna.


bild
Sorgsen ilska, illustrerad
Tusch/akvarell 1970


bild
En annan akvarell från 1970

Nu skulle det vara roligt att försöka med olja igen.

Stäng
Startsidan



Uppdaterad 26/10 2003
Sidan gjord för
Internet Explorer
800 x 600

Webmaster

logo